2015

Att få stå vid starten och inte veta om man överhuvudtaget skulle överleva?

Jag ville gråta, kräkas, åka hem, och bara gå och lägga mig. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Hade jag kunnat få allt ogjort, hela resan där och då hade jag gjort det utan att tveka. En enorm osäkerhet och jag gissar att när man pratar om att vara utanför ”comfortzone” så är det denna känslan man pratar om. Tyvärr går ju klockan och startögonblicket kommer oavsett om man vill det eller inte. När man står i startfålla och det börjar strömma musik ur högtalarna. Kenta´s- Just idag är jag stark! Då vet man att man har nått man måste göra. Och efter Kenta kommer nationalsången då har man har aldrig vart starkare.

Pang! Startskottet går..

När jag dök i vattnet hade jag svårt att hitta mitt flyt och upplever att det är mycket kaos med både medtävlanden och att detta året var en ganska svår simning pga mycket vågor. Efter ca 1 km sim börjar jag att hitta mitt flyt och kan simma på någorlunda när jag plötsligt ser en man bredvid mig som jag tycker är alldeles för nära, två simtag till och pang!  En kraftfull spark rakt över armen, smärtan var inte så farlig det kändes mest otrevligt. I nästa sekund fylls jag av en olustig känsla. Vart fan e klockan?? Jag slutar simma och känner efter på armen, den är borta! Jag dyker ner men ser klockan försvinna i djupet. Jag ligger och funderar en stund innan jag simmar vidare och är både förbannad och ledsen över att jag inte kommer att kunna hålla koll på varken tider eller hastigheter. Och inte nog med det efter ca 1 km till så hör jag hur någon skriker och jag tittar upp. Jag ser att en man ligger i vattnet och kämpar för att hålla sig flytande och förstår att han har kramp. Jag simmar då in bakom honom och håller upp huvudet ovanför vattnet och påkallar sjöräddningens uppmärksamhet. Men dom har svårt att ta sig fram och tiden går och precis innan sjöräddningen kommer fram vänder sig mannen om och försvinner i mängden utan ett ord. Mannen från sjöräddningen undrar givetvis vad jag håller på med och jag förklara vad som hänt innan jag simmar vidare både arg och ledsen. Och nu är det tur att jag är långt ifrån land för annars tror jag att jag hade brutit loppet. Jag simmar på och med ca 500m kvar till växlingen kommer en ström av positiva tankar och jag kommer upp till cykeln med ett glatt humör och ännu bättre blir det när jag får se mina supersupportrar stå och heja.

Själva cyklingen har jag inte så mycket minnen ifrån förutom att jag var förbannad över att det blåste så pass mycket (upp till 15s/m) vilket var en stor nackdel över nästan hela banan förutom när jag skulle cykla över Alvaret på Öland. Där var det inte svårt att cykla och livet var underbart med 10-15 s/m i ryggen tyvärr hade jag ju inget att kolla hastigheten men uppskattar att hastigheten låg mellan 45-50km/h.

När jag kom in till växlingen andra gången mins jag att jag tänkte att ” gud va skönt det ska bli att springa lite ?

Men redan efter ca 7 km känner jag att det här var inte alls ”skönt” längre men jag håller i och löpningen rullar på. Man springer en varvbana vilket innebär att jag får se mina supersupportrar 4 ggr under den avslutande maratonlöpningen. Jag springer och går om vartannat och nu börjar inte bara kroppen protestera utan också huvudet, rejält. Men jag tuggar på med tanken att har jag kommit såhär långt ger jag mig aldrig! Efter 3 mil så ger även magen upp och jag får spendera ca 20 min på toaletten. Men när det stabiliseras så kommer jag på att det är bara upploppet kvar (12 km).   När jag tillslut kommer till den röda mattan och får höra det jag längtat efter i 3 år.

-Mattias You are an Ironman