2017

Bildspel

Årets bästa! I år åkte jag till Kalmar med en baktanke.  Eftersom 2017 inte kom att innehålla några utmaningar som jag inte gjort tidigare så tänkte jag att det får bli en förberedelse inför det som jag funderade på skulle bli det stora målet 2018. Men ingenting var bestämt angående 2018, det beslutet skulle jag ta är jag hade korsat mållinjen på Ironman kalmar 2017. Lite som test hur kroppen verkligen svarar på träningen.

Känslan inför denna tävling är helt annorlunda än vad den har varit på dom andra större tävlingar. Det fanns varken stress eller nervositet. Jag hade några mål med tävlingen som jag innan loppet hade lagt i prioriteringsordning:

1. Kunna säga till mig själv att jag känner mig fräsh efter loppet

2.Springa hela marathondistansen (bara gå i vätskekontroller)

3.Och slutligen springa ”maran” på under 4 timmar

Det fanns även en till men den var i mitt huvud så självklar så den hamnade inte ens på listan, och det var att jag skulle göra en bättre tid än 2015.

Starten går och jag håller mig lite på min kant i simmet för att inte vara i den värsta röran och det flyter på ganska bra. Vid ett tillfälle smalnar banan av kraftigt och där kände jag att jag blev väldigt avvaktande och rädd och därmed tappade en del tid. Men i övrigt är jag nöjd med simmningen som slutade på 1:13.

Ut på cykeln och laddar in mammas pannkakor i hela ansiktet under dom första kilometrarna, och det var några gapskratt i publiken. Cyklingen rullade på bra.Men med 2015 års känsla med solsken och medvind över hela Alvaret blev jag ganska besviken när jag kom dit i år och vinden blåste åt andra hållet, ca 10s/m rakt i ansiktet och det var riktigt tugnt några mil innan jag var tillbaka på fastlandet. Jag cyklar dom sista 6 milen innan växling och ser fram mot att dra på mig löparskorna. Cyklar på 5:48.

På löpningen går jag ut med fart att klara av mitt 4 timmars mål men känner ganska snart att om jag ska hålla denna farten kommer jag inte kunna vara fräsh när jag går i mål och eftersom 4 timmars målet var det lägst prioriterade så drog jag ner på farten. Men jag sprang därimot hela maran som jag hade som mål och det kändes riktigt bra. Jag hade en riktig ”dipp” i huvudet mellan ca 20-30 km under löpningen men som sagt så satt det bara i huvudet och inte i kroppen så det vara bara att dra ner kepsen framför ögonen och kriga på. Med ca 10 km kvar så lättar det i huvudet och jag är Go Å Gla igen. Jag springer återigen fram över den röda mattan och får höra Mattias you are an Ironman! Och det är en helt underbar känsla. Direkt efter mållinjen börjar min självanalys av kropp och knopp och efter en dusch, en öl och 2 hamburgare ser jag två killar som står och pratar. Den ena killen tappar sin finisher t-shirt på marken men klarar inte att böja sig ner för att ta upp den varpå han tittar på sin kompis som ser skräckslagen ut. Kompisen säger: -Tyvärr jag kan fan inte hjälpa dig, det går inte. Jag flinar till och går fram med min öl och hamburgare och plockar upp tröjan, dom tittar på mig och tycker att det vara orättvist att jag kunde röra mig på det viset och såg så fräch ut. Där var det ju bekräftat, både av andra och av mig själv. Nu kunde jag ärligt säga att jag kom i mål och kände mig fräch. Därmed accepterade jag min egen utmaning till 2018.

En trippel Ironman i Lensahn, Tyskland.   11,4km sim / 540km cykel / 126,6km löpning

11:32 Blev totaltiden och jag förbättrade mig med 1 timme och 7 min från 2015