Om mig
Min berättelse
Själva träningsbiten i mitt liv har egentligen inte varit så märkvärdig eftersom jag haft min övervikt med mig, eller ska jag säga emot mig, sen jag var 6-7 år. Därför har den mesta träning som utfördes under min uppväxt varit ganska jobbig och tråkig eftersom jag hela tiden blev jämförd och även jämförde mig själv med andra och då kan man säga att mina prestationer i de flesta fall bleknade rätt snabbt.
Jag gjorde i alla fall ett försök med rodden men eftersom framgången med både att hålla vikten i schack och prestera på tävling uteblev så tröttnade jag även på detta efter ca 2 år, vid 14 års ålder. Efter den här tiden fanns ingen som helst motion kvar i mitt liv.
Nästa gång jag gjorde ett försök med att göra något åt vikten var vid 21års ålder men denna gången var det viktväktarna som gällde. Deras upplägg använde jag ett tag och gick ner 15 kg så att jag hamnade vid 100 sträcket. Och helt ärligt 15 pannor är ju inte så dåligt men 100 kg är fortfarande alldeles för mycket för en kille som mig, men glad av min framgång tappade jag disciplinen och bara lite fusk blev till lite mer fusk och rätt som det var hade jag gått upp 5 kilo och jag slutade med hela upplägget och var snart tillbaka på ruta ett. Fast denna gången fortsatte jag till och med förbi min tidigare toppnotering med några kilo. 120kg! Ja orkar eller vill man inte bry sig så spelar det ju ingen roll. Eller??
Vid årsskiftet 04/05 höll hela mitt liv på att gå käpprätt åt pipan. Det var mycket stressigt och relativt hög ansträngning på mitt dåvarande jobb och jag gjorde missen att inte stanna hemma trots över 40 graders feber. Pang!! In på akuten med värk i hela bröstet som strålade ut i vänster arm. Detta var en hjärtmuskelinflammation som enligt doktorn inte var att leka med. Jag skickades till Sahlgrenska för undersökning där det konstaterades att jag fått ärrbildningar på hjärtsäcken vilket kunde resultera i att när hjärtat var ansträngt kunde det bli störningar när hjärtat skulle ta emot signalerna från hjärnan som i sin tur skulle resultera i hjärtflimmer. Och för att detta inte skulle hända opererade man in en sk. ICD i axeln som ska hålla koll om det blir något avvikande i hjärtrytmen.
Skulle det hända ger ICD:n omedelbar behandling med elchock direkt i hjärtat precis som en defibrillator, eller genom att aktivera en pacemakerfunktion.
Det som händer är att den helt enkelt går in och ”tar över” signalerna till hjärtat. Det blev mycket samtal med doktorer och utprovning av mediciner under denna tid som för mig var mycket jobbig psykiskt. I mina öron lät det ungefär som bla bla bla måste ta det lugnt bla bla bla får inte anstränga hjärtat bla bla bla. Perfekt tänkte jag, en anledning att inte anstränga mig. Efter en tid kom även ”viktångesten” tillbaka varpå jag provade att lägga om kost och lägga till lite lätt träning med pulsband helt övertygad om att jag skulle få en elchock om pulsen skulle stiga över 155 bpm. Detta kunde få vilket träningspass som helst att sluta i förtvivlan och det innebar oftast att nästa pass uteblev och man var nere i ”träsket” igen. Under åren 2006-2011 upprepades detta 3 gånger – 10kg och tillbaka -15kg och tillbaka -20kg och tillbaka upp och ner, hopp och förtvivlan. Jag antar att man kan kalla detta för jojo-bantning. 2012 fick jag och Petra reda på att vi skulle bli föräldrar för andra gången. Vid den här tiden började jag att tänka att nu får det fanimej vara nog!
Det var på sommaren som jag hörde en kille på radion, Kari Martens som berättade att han tagit sig från överviktig ”soffpotatis” till ultratriathlet! och detta runt 50 års ålder. Vafan! sa jag högt där jag satt ensam de e nu det gäller, kan han fixa detta så kan jag det också. För er som inte vet så är Ironman, triathlons långdistanstävling som innebär att man simmar 3,8km cyklar 18mil för att avsluta med att springa ett maratonlopp på 4,22 mil och allt detta i en följd. Kari som är Ultratriathlet gör två eller fler i följd. Då var det för mig helt vansinnigt, nu är det det inte lika avlägset:-). Men inte nog med det för Kari skulle göra en ”dubbel deca triathlon” 20st Ironman på raken, det innebär att man totalt simmar 76 km, cyklar 360 mil och springer 84,4 mil. Då ska väl jag Mattias Andreasson klara av EN liten pluttig Ironman tänkte jag. Sagt och gjort och som alltid börjar man ju på måndag (efter semestern).
