Livet efter Augusti 2012

Så kom då måndagen den 20 augusti 2012, för att få en kickstart så började jag med en så kallad VLCD ( Very Low Calorie Diet) som innebär att man endast dricker vatten och ”pulvershake”och har ett kaloriintag på ca 600 kalorier/dag, lite omräknat är detta lite drygt endast en stor pommes på någon av snabbmatskedjorna. Och shaken innehåller givetvis inte i närheten lika mycket fett.
Men den största utmaningen var ju att ja la till massa motion. Jag började med att gå och lunka fram på en känd 5km slinga, jag satte mig även på roddmaskinen och betade av kilometer för kilometer, 7-8 pass i veckan. Redan första veckan kände jag att jag behövde sätta lite press på mig själv, jag anmälde mig till Göteborgsvarvet och gav mig fasen på att jag skulle ta mig igenom det! Givetvis fick jag lite ont i en fot, ett knä, en höft eller vad det nu var men då var det bara att variera träningen och kasta om lite. Fick jag ont i ett knä av löpningen så körde jag roddmaskin några dagar tills strulet var borta.
Kosten med VLCD fungerade de tre första veckorna och ganska snart märkte jag att energin i det jag åt och drack inte räckte till och jag fick lägga till lite mer kalorier för att kroppen skulle orka, det märktes tydligt när bränslet tog slut, då orkade jag bara åka hem efter jobbet och ligga på soffan resten av kvällen. Och det var efter detta hände mig första gången som jag slutade att dricka enbart shake men den fanns fortfarande kvar i mitt kostupplägg men bara som mellanmål. Nu började jag lägga till havregrynsgröt, tonfisk, mini-keso, pannbiff (nötfärs 10%), renskav och givetvis kyckling men också andra kalorisnåla livsmedel men fortfarande ”bara” 1000 kalorier/ dag. Med detta kände jag att jag fick mer ork och kunde träna hårdare tills det inträffade nästa gång (soffkraschen) men den här gången visste jag precis hur det skulle övervinnas, lite mer bränsle.
Under den första tiden hade jag fantastisk hjälp av att träna tillsammans med Pappa som också låg i överkant med vikten, att ha någon att prata med som låg på ungefär samma nivå som mig var guld värt, någon nära som stöttar och peppar och än idag finns som ett bollplank när man vill diskutera kost och träning.
Det viktigaste var att inte ge upp, att inte tycka synd om sig själv. Oavsett väder och vind så tog jag mig ut, oftast packade jag träningsväskan på morgonen och tränade direkt efter jobbet utan att åka hem, då var det lättare, om jag åkte hem först fanns alltid risken att jag hamnade i soffan och aldrig kom iväg.
Framgångarna kom omedelbart, kilona rasade av och en vecka innan jul hade jag gått ner 22 kilo. Då sa jag till svärmor att har jag inte gått ner 25 kilo före julafton så blir det ingen julmat för min del, men tack och lov lyckades jag! Julmaten var givetvis på mina villkor så jag gjorde delvis min egen mat t ex köttbullar på 10% färs, rödbetssallad med gräddfil, ris ala´malta (minikeso med vaniljpulver).
Våren 2013 kom, och vår nyfödde son som kom att kallas Gustav skulle döpas.
Jag har tidigare sagt till Petra att jag gifter mig inte förrän jag väger under 100 kilo, bara dagar innan dopet lyckades jag få vågen att landa på 99 kilo. Mitt under pågående dopkalas när vi skulle tacka gästerna för presenterna var det dags, både jag och Petra stod på den lilla scen som fanns i lokalen och där gick jag ner på knä, framför släkt och vänner, och frågade Petra om hon ville bli min fru, bara fem månader senare, i augusti, hade vi vår bröllopsfest i samma lokal. Och som en liten parantes till detta så hade jag bara gått ner ca 4kg i vikt men kunde ändå inte ha samma kostym på bröllopet som på dopet. Den nya var 2 storlekar mindre.
Men tillbaka till några veckor innan Göteborgsvarvet som går av stapeln i maj varje år, stämningen började bli något ansträngd hemma, jag hade flera veckor innan min första tävling drabbats av nervositet som tydligen märktes mer för familjen än mig själv. Lördagen den 18 maj begav vi oss till Göteborg (på tok för många timmar för tidigt), guidade av svärfar som sprungit varvet tidigare år och har bättre koll än mig. Vi hade till en början tur med vädret och kunde slappna av i gräset vid Bragebacken. När det så äntligen var dags att ge sig av bort mot starten slog vädret om och ett riktigt åskväder drabbade slottsskogen, under resten av loppet fick jag uppleva regn, hagel, blåst och solsken men 2 timmar och 4 minuter efter start var jag i mål. Jag hade klarat av att genomföra ett Göteborgsvarv världens största halvmarathontävling! Och vilken otrolig känsla det var springa hela vägen 21,1 km
Måndagen den 27 maj hade det gått 40 veckor sedan starten av mitt nya liv, och den morgonen visade vågen 91,7, jag hade gjort mig av med mer än 40 kilo på lika många veckor! Nu började ett nytt kapitel, jag hade insett hur kul det var att tävla och hur viktigt det var med delmål så som t.ex.tävlingar, så jag bestämde mig för att göra en klassiker mitt i min resa mot Ironman.
Nu började jag lägga mer tid på att forma kroppen till att prestera bra istället för att minska i vikt och det var under sommaren 2013 som jag tog kontakt med den klubb som idag är 3City Triathlon. Där fick jag en helt ny form av stöd och hjälp för att kunna bli triathlet, tack vare gemensamma sim-, cykel- och löpträningar och helt ovärdeliga tips å trix från helt otroligt trevliga människor kunde jag utvecklas. Och sakta men säkert förlorade jag de sista 10 kilona till våren 2014, nu stod alltså vågen på 81,7kg. Och med detta kan man sammanfatta hur jag gick igenom min viktminskning.