2018

Göteborgsvarvet! 1:50 kanske med lite tur. Här vet jag inte riktigt vad som hände Jag harvade på i min startgrupps tempo. Kroppen kändes oförskämt snabb ändå jag höll tillbaka öch låg väl kanske på 80-85% av min kapasitet och detta kändes konstigt eftersom jag inte upplevt någon fart överhuvudtaget i år då jag nästan bara tränat distans. Men med ca 3km kvar ser räknar jag ut att jag har chans på personbästa och då öser jag på max. Jag bommar personbästa med ca 20 sek men den känslan. Att ha kunnat springa relativt lugnt och ändå vara så nära PB. 1:39:30
Göta Kanal Run, 5 Marathon på 5 dagar

Detta var ett äventyr som är svårt att beskriva men jag skall iaf försöka. Man får ansöka att få vara med och av alla sökande väljs 25 personer ut. Alla med helt olika bakgrunder men med ett gemensamt intresse, löpning. Vi bor på vandrarhem och får vår packning körd till de olika delmålen samtidigt som 10 personer ser till att allt funkar och att vi bara kan springa och må gott. Allt från wienerbröd till yoga, bad, depåstopp, bastu, glass. transport, bärs, bastu, goda middagar, skavsårsplåster och historia kring kanalen. Ett äventyr som måste upplevas. Jag har fått flera nya vänner för livet.

Triple Ultra Triathlon World Championchip Lensahn, Germany

Här kommer racerapport från Triple Ultra Triathlon Lensahn.

Klockan ringde 04.45 fredag morgon, jag gick upp och åt en ostmacka, jag har svårt att simma med för mycket i magen. Vid kl 06.00 kom mina föräldrar och min syster och vi rörde oss bort mot simbanan för att iordningställa T1 och ta på mig våtdräkten. Det var ganska mycket folk på plats men en förhållandevis lugn atmosfär, här är alla som en stor familj där alla hjälps åt, inte alls samma stela stämning som vid en ”vanlig” IronMan-tävling.

Tar mig ner i vattnet bara några få minuter innan klockan är 07.00, en präst ger oss sin välsignelse och startskottet går. Jag lägger mig sist i vår bana för att känna av vilket tempo övriga medtävlare har, under de första 200-300 m känner jag att det går alldeles för långsamt och jag får svårt att hitta rytmen. I samma veva verkar det som om fler upplever att tempot är för långsamt och några stycken bryter sig loss och jag hänger på. Redan efter 12 min tittar jag på klockan som säger att jag simmat 1500 m vilket inte kan stämma, det är alldeles för långt på för kort tid, efter ytterligare några längder skickade jag upp klockan till Petra, den stod då på nästan 3000 m, de kommande ca 3000 m ~ 60 min har jag ingen koll på hur långt jag har simmat, men vid ca 4500 m börjar jag få rapporter från Petra vilket var gott att vila tankarna på. Vid 5500 simmade m blir jag väldigt hungrig, och vill ha mer att äta jag och Petra missförstår varandra så jag får en gel vilket jag inte alls var beredd på, resultatet blir att jag spottar ut den i samma sekund jag får in den i munnen, rätt över Petra. Vid denna tid är det rätt stökigt i banan och armbågar delas ut och tas emot då alla hävdar sin plats i banan, vare sig man är snabb eller långsam, varpå jag tappar fokus på teknik, detta varar som tur är inte så länge. Helt plötsligt får jag en skylt framför ansiktet när jag ska vända, 100 meter står det, det betyder att jag nu bara ska göra 2 längder till, sen har jag simmat färdigt. Upp ur vattnet som andra svensk, bara 3 minuter efter förste svensken Johan, mycket hejarop och jag hör speakern ropa mitt namn i högtalaren flera gånger. Jag kommer till T1 där det inte finns någon handduk, jag glömde den och teamet missförstod vart den skulle vara, den ligger i cykeltältet. Jag torkar mig så gott det går med en fleecefilt istället, Petra pumpar cykelhjulen, pappa Roy smörjer mig med solskydd som inte vill fästa, mer vit än hudfärgad tar jag min cykel och springer ut mot asfalten där jag ska få börja cykla.

Petras kommentarer:

När startskottet går upplever jag att det är ganska rörigt i banan, och det tar några längder innan alla får in ett fint flyt. Jag försöker få Mattias att dricka och ta några bett på en bar med 20-30 minuters mellanrum, det är lite svårt att hitta bra ställen att stanna honom, jag vill ju inte bryta in precis när han gått om någon som är lite långsammare. Jag tycker att han äter ganska bra med bars, nästan för bra, så jag blir inte förvånad när han säger att han har för mycket i magen, okej tänker jag, vi kör med gel en liten stund. Jag sträcker fram en gel som Mattias klämmer i sig, och spottar ut igen, rätt över mig. Det visar ju sig senare att han sagt att han måste få något mer i magen, han är hungrig. Jag och teamet roddar om och snart kommer svärfar med nya bars, som tur är har svärmor hela tiden barnen för jag har fullt upp vid bassängkanten med att hålla räkning på antal längder samt förse se Mattias med näring.

Mattias:

Väl ute på cykelbanan är kroppen galet varm, det har varit 26 grader i poolen och där har jag simmat med våtdräkt i nästan fyra timmar. I luften är det 32 grader varmt och solen gassar på huden. Under nästan hela cyklingen blåser det en kraftig sidvind som tyvärr inte hjälper till att kyla ned kroppen. Cyklingen går på en 8 km lång varvsbana och vi ska avverka 67 varv, vid sidan av banan står mitt depå-tält, där hela mitt team befinner sig. Någonstans har jag en tanke om att slutföra cyklingen på ca 24 timmar, redan efter 3 varv i värmen känns det som att kroppen håller på att brinna upp, som tur är, efter ytterligare ca 2 varv har teamet lyckats fixa is och kan nu kyla ner alla drycker och jag får isbitar i mina vattenflaskor vilket gör att temperaturen i min kropp snart går ner till det normala. Jag fortsätter att mala på varv efter varv och har svårt att hålla nere tempot, efter ungefär 2 timmar på cykeln vill jag ha lagad mat. Teamet fixar spaghetti och köttfärssås och det slinker ner. Efter ca 9 mil (3,5 tim) händer något med benen, och de börjar värka. Jag utnyttjar ganska snart Tony som är en medtävlares bror och massör, det gör under för mina ben. Ut på cykeln igen med nya ben och varvet därpå byter vi även framhjulet då det känns studsigt, problemet kanske ligger mer i mitt huvud än i hjulet, men även huvudet ska ju få sina behov tillfredsställt. Jag äter lagad mat med ca 2 timmars mellanrum, nu får jag inte längre ner varken bars eller sportdryck. Upplever en ganska stark hunger så jag äter rätt mycket mat, även urskakad cola och redbull går hem. När klockan är ca 20.30 sätter vi på lamporna, det börjar skymma och jag har nu cyklat i drygt 9 timmar. Mörkret tätnar och jag fortsätter mala på, vid 01.00 tystnar musiken och gatan känns öde och tom, en del atleter har lagt sig en stund och även teamen blir tystare. Klockan 02.02, efter 19 timmar av konstant rörelse tar jag min första powernap, jag sover i 15 min och äter lite mer lagad mat. Nu kommer pauserna tätare och tätare, jag är trött och har ont i höger trampdyna, Petra får massera några gånger och då känns det bättre. Tröttheten vägrar släppa och jag känner hur huvudet nickar mer och mer, medtävlandes baklampor blir till oskarpa röda fält och gatlamporna tycker jag ser ut som stjärnor. Jag stannar utmed banan för att kissa och när jag sätter mig på cykeln igen är jag så trött att jag har svårt att klicka i skorna i tramporna, jag inser nu att jag måste få sova lite till, jag känner att det hade blivit farligt att fortsätta cykla nu. 03.55 stannar jag i tältet och säger att jag måste sova, jag lägger mig i den fällbara stolen och slocknar omgående. Efter 20 minuter vaknar jag av frossattacker och ser att gryningen är här. Jag ger mig iväg igen och resten av cyklingen flyter på fast man är ju inte jättesugen på att fortsätta cykla. Vid sista varvningen känner jag samma känsla som så många gånger förut, vad skönt det ska bli att få springa lite.

Petras kommentarer:

Vi anländer till teamtältet kl 11.00 på fredag förmiddag, vädret är väldigt varmt och på gatan inne i samhället står luften helt stilla, Mattias ber om att få is och Barbro och Roy får ge sig ut på jakt i Lensahns affärer, efter en stund kommer de tillbaka och vi gör ett isbad där vi placerar både Mattias dryck och vår egen. Ganska snart säger Mattias att han absolut inte får ner vare sig bars eller sportdryck, vi får tänka om. Vi fixar spaghetti och köttfärssås (konserv) och det blir en riktig hit. Jag trodde att cyklingen skulle bli ganska långtråkig för fyra vuxna, men vi har fullt upp hela tiden, någon passar barn, någon värmer mat, jag kommunicerar med Mattias som kommer in för varvning med 17-18 minuters mellanrum och jag försöker få i honom något vid varje varv, en ny flaska dryck, en chokladboll eller en salttablett, det dröjer till ca 15.00 då jag kommer på att även jag måste äta, jag sätter mig ner och pang, där kom den officiella fotografen och fotar mig. Timmarna springer iväg och vårt arbete fortsätter, Roy tar barnen tillbaka till skolan så att de får sova och avreagera sig lite, barnen har hängt med i 12 timmar med minimalt gnäll, vilka små hjältar. När musiken tystnar börjar det riktigt tuffa arbetet, vi har fått rådet att hålla oss på tå och aldrig se trötta ut inför Mattias, så vi står helt enkelt upp i natten med ljusslingor inne i tältet. Jag fortsätter serva Mattias i pannlampans sken, precis som tälten runt oss. När klockan är ca 01 fortsätter Mattias att be om lagad mat, detta har vi inte planerat, vi har inte mat så det räcker ända till morgonen! Det säger vi förstås inte till Mattias utan fortsätter att ge honom lagad mat och håller goda miner, vid ett tillfälle drar Mattias en filt över sig som har massor av gräs på sig, hälften av gräset hamnar i den mat vi har kvar, panik! Jag står och envist plockar ur grässtrån ur köttfärssåsen, de allra minsta stråna får jag inte ur, så jag och Hanna bestämmer oss för att de från och med nu är örter. Någon gång innan gryningen erbjuder vi Mattias smörgås, och det vill han gärna ha, vilken lättnad. När morgonen äntligen kommer är vi alla helt slut, vi säger de konstigaste saker och kan inte tänka en klar tanke, jag kan bara föreställa mig hur Mattias måste känna sig. Någon gång under gryningen börjar det spelas musik, jag och Alf (från Mats Landins team) tittar på varandra och drar sedan igång att dansa, till både teamens och atleternas förtjusning, många leenden blir det från olika håll och vi fick ork att fortsätta pusha våra atleter en stund till. Så fort ljuset återvänt börjar vi plocka ihop tältet som nu ska flyttas bort till löparbanan, till sist finns bara stolar och mat kvar. Mattias stannar när det är ca 7 varv kvar och äter en smörgås, han har ryckningar i huvudet och hela kroppen när han sitter ner. Barbro gömmer sig bakom Roy och gråter, det är inte kul att se sitt barn så nedbrutet. Mattias säger att han inte vill cykla mer, jag svarar att det bara är 7 varv kvar sen ska han få springa, då säger han med trumpen min, jag vill inte springa heller. Klockan 08.45 möter jag honom i T2, han har klarat av cyklingen på 22 timmar och snörar på sig löparskorna, nu är det äntligen bara löpning kvar.

Mattias:

Petra möter mig vid T2 (växling) och hjälper mig med ombyte och jag promenerar hela första varvet, dvs 1.32 km, varv 1 av 96. I början av löpningen händer inte så mycket, jag tuffar på. Jag ser hur mitt nya depåstopp med tält, mat och dricka etc börjar ta form, varv efter varv. Varje gång jag går in för varvning hör jag speakerns kommentarer om ”one of the superswedes”, och ord om min viktresa samtidigt som jag hör publikens jubel. Petra hade bestämt sig för att springa med en bit för att stötta mig, hon klev på banan efter att jag sprungit i ca 2 timmar och hon fortsatte sedan springa med varv efter varv. Det var oerhört varmt, på vissa ställen av banan stod luften helt stilla och även denna dag blev värmen ett stort hinder. Det fanns hinkar med vatten och svampar utplacerat på många ställen längs banan, de boende i området ställde upp med vattenhinkar och hejarop under hela dagen. En del varv tog jag mig fram tillsammans med Tony Halvarsson eller Mats Landin, andra varv sprang jag i min egen takt. Åter igen tuffar tiden på, man är inte riktigt medveten om vad klockan är eller hur lång tid man har kämpat på. Vid 18.00 mulnar det på och himlen öppnar sig, det åskar och regnar rejält. Jag stannade och hade egentligen velat sova en stund men eftersom jag precis tagit en 100 mg koffeintablett var det stört omöjligt. Det var bara att ta på sig regnjacka och ge sig ut på banan igen, efter några varv i regnet vid ett depåstopp fick jag ett verbalt utbrott likt den tidigare åskan och klämde ur mig alla svordomar och könsord jag kunde. Detta roade bland andra Team Hallengren ? Efter ett tag avtog regnet och pappa bestämde sig för att hänga med som sällskap, det var en grym boost eftersom min pappa inte brukar springa, han sprang med totalt ca 1 mil. Senare under natten följer även mamma och Hanna med, jag känner att jag inte kommer att klara hela natten utan sömn, så jag sover i ca 15 min. Vid det laget spökar kroppstemperaturen riktigt mycket, det är väldigt obehagligt att ena stunden ha frossattacker med jacka för att bara minuter senare stå och äta med bar överkropp. Under natten börjar höger trampdyna göra riktigt ont, jag har fått en rejäl vattenblåsa mitt på trampdynan som spränger mer och mer för varje steg jag tar. Med ca 2,5 mil kvar ber jag teamet att göra alvedon och bestämmer mig sedan för att ”operera” mig själv. Jag klipper hål på blåsan som är i storlek med en 5-krona och klipper bort all hud som lossnat för att få ett compeed-plåster att fästa ordentligt. Jag hinner bara 5 steg innan jag gråtandes stapplar tillbaka till stolen, nu är det kört, jag har 2,5 mil kvar och det kommer aldrig att gå med denna smärta. Jag sätter mig ner, dricker lite och vilar i 5 min innan jag åter igen reser på mig eftersom jag vägrar ge upp. Nu är det riktigt tungt i huvudet, benen värker, foten gör vansinnigt ont, men jag ska ut på banan igen. Jag går ett halvt varv tillsammans med mamma när plötsligt tanken slår mig, det kanske gör mindre ont om jag springer. Jag tar 5 löpsteg innan mamma säger, ”det där var precis det jag tänkte på”. Jag förstår då att jag inte kommer kunna gå mer, jag måste springa de sista 2,5 milen för då gör det mindre ont. Tiden går ytterligare, varven räknas ner, med 2 varv kvar inser jag att jag har en atlet hack i häl, han har sprungit precis lika många varv som jag, så jag ökar tempot. Rätt vad det är, precis innan vi påbörjar sista varvet, kommer han som skjuten ur en kanon. Jag känner att det kommer bli jobbigt att ta upp jakten på honom och inser att jag lovat mig själv att ha familjen med mig över mållinjen så jag låter honom springa. Sista varvet springer man åt ”fel” håll, då har jag fått den svenska flaggan att stolt bära med mig, detta visar mina medtävlare att nu kommer en atlet som ska gå i mål, det ger de andra en chans att gratulera och hylla mig, jag kramar om Benny och Per som är mina medtävlare och har varv kvar. Sista varvet har jag med mig Petra och alla barn som varit med på resan (Oscar, Gustav och Emil), vid mållinjen möter pappa, mamma och Hanna upp mig och vi korsar alla mållinjen tillsammans. Slutet på ett otroligt äventyr, jag har trots smärta, värme och extrem trötthet tagit mig i mål, jag har klarat av en Triple Ultra Triathlon!

Petras kommentarer:

När Mattias växlar till löpning känns livet lättare igen, vi är inne på sista grenen och kan på något underligt sätt se änden på detta. Jag tar mig till vårt nya depå-stopp samtidigt som övriga team-medlemmar fortsätter att frakta dit allt vårt material, ställer undan cykeln mm. Två förbipasserande ser mig kämpa med tältet själv och hjälper mig att ställa upp det, jag sätter mig i en stol och njuter av att kunna langa näring nästan sittande. Snart kommer resten av teamet och jag går för att byta om. Jag hade innan tävlingen ett hemligt mål, att springa en halvmara. Jag kliver på banan när Mattias sprungit i ungefär 2 timmar, och sen springer jag med honom. Jag klarade målet, att springa en halvmara, men nöjde mig inte där, jag fortsatte med honom tills jag sprungit 43,43 km, jag sprang ett ultramaraton. Efter det kliver jag och låter övriga team-medlemmar ta hand om servicen en stund till, jag duschar, äter och lägger mig en stund. När jag kommer tillbaka börjar det skymma och regnet som förut strilade ner har helt avtagit. Jag upplever inte löpningen som lika mentalt jobbig för Mattias, men å andra sidan så kan man nog vara betydligt tröttare när man inte måste kontrollera en cykel. Timmarna går och vid 23 kliver jag på banan igen, då turas vi i teamet om att följa med Mattias runt banan. När gryningen kommer är det inte många varv kvar, vi ser slutet och väcker barnen så att alla ska vara redo när det är dags för det efterlängtade sista varvet. När Mattias äntligen får flaggan och vi följer med mot mål går inte tårarna att hålla tillbaka, han gjorde det. Han har varit så otroligt stark och i över 48 timmar kämpat mot målet, och nu äntligen är han där. Han kom på 18 plats av 44 startande män.